Igår var jag ut till stallet igen och hann både rida Arwen och Skots.

Det är tredje gången jag red Arwen i veckan och hon gick väldigt bra igår.

Inte alls mycket bråk där hon stannar, sparkar bakut, bockar halvhjärtat eller stampar med benen. 

Bara när vi galopperade i slutet tyckte hon att jag var jobbig, men då var hon nog också ganska trött. 

Det är en bestämd dam men hon ger efter för varje gång och blir riktigt fin. 

Så imorgon hoppas jag att jag hinner rida henne igen.

 

Efter Arwen red jag Skots.

På planeringen stod hoppning men då det var fler än jag som red så tog vi ett dressyrpass till.

Skots gick skitbra redan från början och galoppen var helt otrolig!

Jag satt där med ett leende på läpparna och njöt. 

Han satte under sig så fint och hade en riktigt samlad galopp där han sköt ifrån med bakbenen.

Det var en sån otrolig känsla, speciellt eftersom jag tyckt att han tappat i galoppen och inte orkar på senaste tiden. 

Men jag tror att det har gett mig väldigt mycket att rida en annan häst den här veckan.

Skots och Arwen är så olika att rida och då jag rider Arwen måste jag tänka mer på min sits eftersom hon gärna kastar över en på fel sida och så har jag varit tvungen att rida mer eftersom hon bråkat så mycket.

På Skots är det lätt att jag tycker det går så bra så jag slutar kräva och då hamnar vi i den där halvsovande rytmen. 

Men i veckan har jag ridit mer och fått en ännu finare häst. 

Det går inte riktigt att beskriva den känslan jag har när jag sitter på Skotten och speciellt som igår.

Vi är som ett, jag behöver nästan bara tänka det vi ska göra och så händer det.