En jakthistoria

Det var en kylig dag, den här dagen jag alltid kommer att minnas. Rejält med kläder skulle bidra till att hålla värmen under en hel dag på pass. Det spelar nästan ingen roll hur man klär sig när man ska sitta still en hel dag, men man måste försöka.

 

Som vanligt samlades vi runt elden tidigt på morgonen för att surra lite och bli tilldelade pass. Den här dagen var vi tio stycken, varav en hundförare. Väl på pass var det ändå inte så kallt utan det var en härligt frisk dag med solen som sakta steg upp på en blå himmel. Det skulle bli en härlig jaktdag, oavsett om vi fick tag på älg eller inte. En del av upplevelsen är just spänningen innan hunden släpps (varje dag den första halvtimmen är det ju självklart den dagen man ska få skjuta storoxen), lugnet och tystnaden i skogen. Speciellt en sådan dag som denna där det är alldeles vindstilla, lite snö på marken och solen skiner. Att sitta där på stolen med förväntan och lyssna efter minsta lilla ljud där det enda man hör är sina egna andetag, njuta av den vackra naturen och vänta på att det ska börja är en av de bästa stunderna på jaktdagen.

Just den här dagen, den 20 oktober, blev vi tvungna att flytta på oss innan jakten ens hann starta då ett gäng fågeljägare var inne på området. Så vi gick tillbaka till bilen och postade om. Jag fick ett av mina favoritpass, där stolen består av några brädor under en stor gran i kanten av en myr – passet vid Hinkas flod. Solen lyste in under granen och just då fanns det inte en tanke på att det skulle vara kallt. Jag satt och njöt, tyckte att livet var så härligt medan jag fyllde lungorna med frisk och klar luft. Timmarna gick, och som vanligt blir man lite rastlös efter att ha ätit matsäck, druckit varm oboy och väntat.. och väntat..

Då, plötsligt hör jag hur hunden lyfter, precis på andra sidan granen kändes det som. Så jag rusar upp, lägger bössan på axeln och fingrar på säkringen. Jag ser hur älg och hund skymtar till inne i skogen men det går alldeles för fort och är på tok för risigt för att jag ska kunna skjuta. De springer i skogskanten runt myran och medan jag följer dem med blicken hör jag mina galopperande hjärtslag. En liten oxe var det, hörde jag sen på radion. Med tanken om att det var den här dagens spänning och att det inte skulle hända mer nu satte jag mig ned igen, lade bössan i knät och slappnade av. I väntan på att hunden och dess förare skulle ha sökt av området klart och höra jaktledarens röst i radion om att vi avbryter jakten hör jag hur skott avlossas. Thommy sköt en ko och berättade att det även var en oxe med henne som for uppöver skogen.

Nu ökar spänningen igen och jag ställer mig upp för att vara beredd. Jag spanar bortöver och vänder blicken åt andra hållet där en stor oxe kommer smygandes, nästintill helt ljudlöst. Försiktigt trycker jag med tummen på säkringen, lägger upp bössan på axeln och visslar till älgen. Då stannar han upp och medan jag hör Thommys röst i huvudet om att fokusera på min andning den här gången trycker jag av under utandning. Jag ser att skottet träffar och älgen rycker till. Han vacklar fram några steg och stannar sedan upp medan jag laddar om. Jag väntar och ingenting händer vilket gör att jag beslutar för att avlossa ännu ett skott. Älgen börjar den här gången snurra runt runt på stället och blöder väldigt ur mulen. Jag hör mig själv säga högt: Men lägg dig då! Vilket älgen till slut gör, han drar ett sista andetag och jag kan sänka bössan för att tala om i radion att jag skjutit en oxe som ligger ned.

Jag går fram till älgen och ser att kronan är för stor för att det ska vara den oxe som Thommy såg. Det var alltså fler älgar på området även om det inte blev några fler skjutna för oss den dagen. Det går inte att förklara alla känslorna som då fanns i kroppen och blandades med en kick adrenalin. När älgen sedan vändes på rygg för att ta ur den såg vi att den hade varit med i ett ordentligt slagsmål där ena sidan av hornet var helt trasigt och det gick inte att se en enda pinne. Antagligen en 14-taggare, eventuell hade det en gång funnits sexton pinnar på denna ståtliga älgs krona då en av dem såg ut att ha försvunnit även på den andra, mer intakta, sidan. Den här dagen var det alltså min dag att få skjuta en större oxe, min första älg.


RSS 2.0