Om det är någonting positivt som Skots skada han hade i våras och tiden efter det har fört med sig så är det att jag uppskattar han mycket mer och njuter av våra ridpass och utvecklingen tillbaka till höstens och vinterns form igen. Innan skadan och hältan fokuserade jag så mycket på att träna inför den tänkta tävlingsdebuten i maj. Under den här tiden var det även mycket annat som var stressigt och kämpigt vilket gjorde att stallet oftast var ett måste (alla dagar var absolut inte så här!). När Skots sen blev dålig så trodde jag att det var kört för oss, att Skots aldrig skulle bli bra och jag skulle behöva ta ett jobbigt beslut. Därmed blev fokuset att han bara skulle bli bra även om jag inte kunde rida fullt ut. Jag ville bara få fler år med mina fina vän. Skots i sjukhage i april.Därför är jag tacksam för varje uteritt och minut jag får ha med min underbara häst som lärt mig så mycket. Nu börjar vi även komma tillbaka i formen på ridbanan också. Den senaste månaden har jag prioriterat att bygga upp kondition och styrka, vi har ridit mycket lösgörande och tänkt lång och låg form. Bild från en av alla våra promenader under våren.Senaste veckan har jag börjat plocka upp honom i formen och man kan inte tro att Skots vilat överhuvudtaget. Lite stel och sned men det går fort över. Idag började jag att rida fram honom i alla gångarter på halvlång tyger och körde tempoväxlingar och övergångar. Efter uppvärmningen tog jag ner honom i skritt igen och samlade ihop honom i framdels-och bakdelsvändningar. Slutligen blev det serpentinbågar i trav och galopp med och utan volter i bågarna. Nedvarvningen bestod av lite skänkelviknoingar på långa diagonaler. Fin häst och underbar känsla!Så på ett sätt tackar jag de senaste månaderna av kämpande. Jag har ett helt annat tänk i upplägget av vår träning och njuter av varenda del. Aldrig aldrig mer ska jag tappa glädjen och glömma bort att visa mina djur hur mycket de betyder. Kram!