Hela hösten har gått halvbra med Skots, jag har inte riktigt fått igenom honom så att han blivit mjukare och mer liksidig. 

 

Att jag har varit borta i Skellefteå med jämna mellanrum har inte gjort saken bättre och även fast han har gått nåt pass med andra så blir det inte riktigt samma sak som när jag är hemma och rider fem-sex dagar i veckan.

 

Jag rider ganska varierat med både dressyrpass, uteritter, longering, löshoppning med mera men den rätta känslan när han går så där superbra har inte riktigt infunnit sig under hela hösten. 

 

I fredags och lördags var Lena här och jag red båda dagarna för henne vilket vi verkligen behövde.

Vi jobbade mycket med bakbensaktiviteten, att han ska trampa mer under sig och få med sig bakdelen. 

Mycket tempoväxlingar låg i fokus i lördags och att ökningarna skulle vara större och minskningarna mindre med snabba bakben.

 

Förstår nu att jag verkligen måste bli mer konsekvent,

jobba Skots mer i olika tempon och känna efter så att jag får med bakbenen och att de är aktiva. 

Jag tror att jag också har varit för snäll efter skadan i våras och när jag började sätta igång honom under sommaren igen så ville jag verkligen att han skulle byggas upp försiktigt igen.

Sen slutade jag väl aldrig med det försiktiga. 

 

 

Måndag - Lättare dressyrpass

Tisdag - Vila

Onsdag - Longering med inspänningstyglar

Torsdag - Dressyrpass

Fredag - Dressyrpass

Lördag - Uteritt/Vila

Söndag - Dressyrpass

 

Idag gick passet jättebra, det är inte helt klockrent än men det känns nu som att vi är på god väg. 

Vi fortsatte jobbet som vi gjorde med Lena och jag är nöjd, Skots var lite tung på slutet i galoppen och ville inte gärna ta yttertygeln men han kändes ganska trött. 

 

En påminnelse till mig själv är att lägga in fler skrittpauser i passet så att mjölksyran håller sig borta och Skots orkar längre. 

 

Nu är det att träna, träna och träna tills Lena kommer nästa gång igen, 14-15 februari.

 

 

Nu väntar ett pass för ryttaren i gymmet och sedan jobb 13-21.